det här med barn

Borde just nu fortsätta pluggandet men så läste jag bästa Christinas och tänkte kommentera men insåg att de raderna inte räckte till för det jag ville säga. Och ibland undrar jag vad som pågår när människor runt omkring en börjar prata/skriva om saker man själv gått och tänkt på en del.

Har själv funderat så himla mycket på hela barn-grejen. Jag har alltid haft någon form av känsla för att jag vill ha en familj. Även när jag var mycket yngre och inte kunde se mig själv med barn och tyckte direkt illa om dem har den funnits där, antagligen för att jag har en grym familj själv. Vi har haft så himla kul och upplevt så mycket tillsammans att jag tänker att jag vill fortsätta det spåret eftersom jag mycket väl är medveten om att min familj som den ser ut idag inte kommer att finnas förevigt. Och jag är faktiskt föga intresserad av att leva mitt liv ensam, jag vill ha fantastiska människor omkring mig resten av livet.

Dock har jag haft svårt att få ihop viljan att i slutändan ha någon form av familj med min ovilja mot barn, graviditet och förlossning. Ett tag hade jag direkt fobi för detta och drömde mardrömmar om att jag vaknade upp höggravid och var tvungen att föda barn utan någon som helst förberedelse.
Jag ser fortfarande inget attraktivt i att vara gravid eller att föda barn även om min fobi har lagt sig lite. Folk som pratar om att "skapa liv", "det är en häftig känsla" och "när man väl får barnet glömmer man bort allt som var jobbigt" kan kort sagt gå och dö.
Jag är heller inte säker på att jag vill offra 1-2 år av mitt liv bara på att något ska växa i mig som jag sedan ska föda fram och mata med mig själv. På den (i stort sett enda) punkten önskar jag innerligt att jag var man och kunde leva mitt liv som vanligt medan jag peppar min bättre hälft som sköter jobbet. Detta kan i och för sig bli möjligt om jag lever med en annan kvinna vilket jag inte är främmande för. Men jag tänker ju inte dissa någon jag tycker om och vill vara med bara för att han är man och om så händer är vi ju tillbaka på ruta ett - jag måste göra jobbet om biologiska barn ska födas.

Alternativet att adoptera finns ju och en del av mig kan känna att det vore bättre att ta hand om barn som redan finns i vår överbefolkade värld än att trycka fram nya medan en del av mig känner sig som en överlägsen i-landsmänniska som ska rädda världen a la Brangelina. Dessutom är det ju en sjukt dyr och tidskrävande process att adoptera och alla vill kanske inte adoptera barn om de kan få egna. Personligen känner jag inget behov av att till varje pris sprida mina gener vidare men jag har förstått att det är viktigt för somliga.
När jag var tillsammans med H var detta inte ett issue, dels för att vi inte ville ha barn just då och dels för att han inte hade några problem att eventuellt adoptera barn om jag nu inte ville föda dem själv. Men jag kommer inte att tillbringa resten av mitt liv med honom så återigen - tillbaka på ruta ett.

Min avsky för barn som också satt käppar i hjulet har dock blivit ett mindre problem eftersom jag med åren insett att jag faktiskt inte hatar barn i synnerhet. Jag har helt enkelt bara svårt för en stor del av alla människor som finns och barn är ju när det kommer till kritan bara små människor vilket gör att jag kan ha svårt även för dem. Bara det kan ju väcka lite misstro för det är överlag inte så socialt accepterat att inte tycka att barn och djur är helt adorable och fina. Dock har jag under årens lopp träffat mammor som är som jag och de tröstar mig med att man i alla fall alltid gillar sitt eget barn (och det får man ju verkligen hoppas).

Min tröst gällande allt detta med eventuellt barn-alstrande är att jag inte har så bråttom vare sig jag vill ha egna barn eller ta hand om någon annans. Jag har ju i alla fall typ fem år på mig eftersom jag gärna vill bli klar med min utbildning innan jag skaffar familj. Framför allt ger det mig fem år att hitta någon att skaffa familj med. Samt att om jag bara vill ha barn och det krisar och jag vill föda dem själv har jag minst två frivilliga killar som erbjudit mig sina gener och de är båda fantastiska människor.

Det intressanta i hela barn-diskussionen är just att det här att det ses som självklart att vilja ha barn och att vilja föda dem själv (särskilt om man är kvinna för då vill man ju självklart "ta hand om", det ligger ju i generna). Nu vill jag ju ha barn så vitt jag vet men andra skriver just om den diss de får när de uttrycker en önskan om motsatsen. Får man inte göra som man vill eller? De som dissar oviljan att skaffa barn är nog även ofta de som refererar till det hela som att "skaffa" barn. Som om det vore någonting man var säker på att man skulle kunna få? Vem vet om man ens är fertil nog att bli gravid?
Att det dessutom skulle vara egoistiskt att inte skaffa barn är jag inte heller med på. Det är väl lika egoistiskt att skaffa barn i så fall eftersom det är något man vill ha själv?

Min mamma brukar säga att när hon fick barn var en av upplevelserna med detta att hon för första gången i sitt liv fick sätta sig själv i andra hand eftersom jag och min bror blev viktigare. Kanske kan man säga att man lär sig nya saker av att få barn men bara för att man kanske blir mindre egoistisk av att vara tvungen att sätta någon annan före sig själv betyder det ju inte att man var helt ego innan. Vi är väl för i helvete individer!

När det kommer till abortfrågan har vi ju samma förutsättningar där. Jag har aldrig genomgått en abort och behöver förhoppningsvis aldrig göra det vilket gör att jag inte kan tala av egen erfarenhet men vi är ju som sagt var individer och gör våra val utefter det vi tror är bäst för oss själva. Själv håller jag så hårt jag kan i kondomerna just på grund av detta. Jag vill inte ställas inför detta val om jag kan undvika det (inser att jag kan jinxa min situation som beskrivits i tidigare inlägg genom att skriva så men fram tills nu har det i alla fall funkat).

Pracka bara inte på kvinnor någon form av kollektiv känsla som vi alla måste följa när det gäller en individuell handling. Jag tror dock att jag är lite cynisk i den här frågan (när är jag inte cynisk?). Jag tycker självklart att man ska göra abort om man inte kan eller vill ta hand om sitt blivande barn precis som jag tycker att man ska behålla det om man vill. Vad man känner inför detta är helt upp till en själv.
Snacket om att man genom att göra abort tar ett liv är jag inte heller med på, kanske just för att jag inte ser något heligt i det på samma sätt som många andra. Att döda gör man när man dödar något som kunnat klara sig själv utanför livmodern. Och om vi tycker det är helt ok att döda fullvuxna, friska djur för att få mat kan vi väl döda ett embryo om det inte kan ges rätt förutsättningar som fullgånget foster?
Jag har till exempel en kompis som precis fått veta att hon är gravid och hon och hennes man tänker göra ett kromosomtest för att se om barnet har normala kromosomer och om det är något fel tänker de göra abort. Hon har inte sagt det till så många just på grund av att en del antagligen skulle bli upprörda över deras val. Jag förstår henne dock till fullo och skulle lätt kunna göra samma sak men även där - det är upp till var och en.

Det finns säkert mer att skriva i frågan men jag måste iväg på en middag och hinner inte utveckla mig mer för tillfället.

/dame can't make up my mind