and even if I love it, it's so hard (postposted)

...och ändå. Vi har haft en underbar semester. Vi har seglat en massa och J älskar mig båt och jag älskar henne och hon är så fin och duktig och tog oss ända till Finland. Vi hälsade på ex-kombon och hennes familj borta i Åbolandets skärgård, vi seglade med bästa SN till finska Utö och tittade på fyren och havet och skickade vykort till mina föräldrar.

Vi har bara varit ute i skärgården och umgåtts med vänner och familjer och seglat och badat. Vi har verkligen fått ut sjukt mycket av våra fem veckor förutom ro och vila. Vi har gjort så mycket och träffat så mycket folk och haft sånt ös att jag nu, efteråt är helt trött. Inte så smart att komma hem och vara trött men det är jag.

Och när jag är trött blir jag ledsen och arg och så bråkar jag och J och så blir jag förtvivlad för det är så jävla onödigt, det finns ju för fan ingen anledning att bråka och ändå gör vi det. Jag tycker att han är så dum och elak ibland och jag blir så jävla ledsen och allt blir förstört och fel och konstigt. Och jag vet inte vad jag känner eller tycker eller vill.

Fast jag vet ju att jag älskar honom så himla mycket och att vi är som gjorda för varann för vi vill precis samma saker och jag tror verkligen att vi kommer att ha världens bästa liv tillsammans. Jag har aldrig tidigare träffat någon som jag känner såhär för och på ett sätt känner jag mig bara lugn och trygg och vet att allt kommer att bli bra och att vi har all tid i världen. Men på ett annat så vill jag bara göra allt på en gång för det känns som om det inte kan gå fort nog för jag vet ju redan att han är den enda som gör mig totalt hel.

Varför är det då så jävla mekigt och svårt att få allt o funka hela tiden?

/dame can't make up my mind

I do not want this (postposted)

Nu är jag tillbaka, tillbaka i verkligheten och staden. Och jag inser att jag hatar det.

Jag vill inte leva här, jag vill inte bo i ett välmående villaområde i närheten av Stockholms innerstad. Jag vill inte gå runt bland en massa medelklasspar och föräldrar och deras små välklädda barn som ska "skolas in". Jag vill inte att mina eventuella barn ska leva här, jag vill ju inte ens leva här.

Jag förbannar min skola som aldrig tar slut och som hindrar mig att vara vart jag vill. Jag förbannar att jag träffade en kille som redan hade ett hus som jag blev tvungen att flytta in i. Jag förbannar mig själv för att jag känner såhär, för att jag inte bara kan gilla läget.
Jag antar att många människor skulle hugga av sig både armar och ben för att få bo i vårt hus. Och det är ju fantastiskt fint och jag älskar det, jag älskar att bo i det här huset. Det är bara det att jag inte vill bo i det här området. Jag vill bo ute vid havet och ensamheten och bara ha klippor och vatten kring mig. Jag önskar att vi bara kunde lyfta det här huset och ställa det ute på en ö så att jag slapp känna mig klaustrofobisk nu och då.

Och även om jag vet att det inte är för evigt, även om jag vet att även J vill flytta till havet så känns det så långt bort. Det känns som en evighet och jag vill bara ha allt nununu. Med en gång.

/ dame can't make up my mind