I do not want this (postposted)

Nu är jag tillbaka, tillbaka i verkligheten och staden. Och jag inser att jag hatar det.

Jag vill inte leva här, jag vill inte bo i ett välmående villaområde i närheten av Stockholms innerstad. Jag vill inte gå runt bland en massa medelklasspar och föräldrar och deras små välklädda barn som ska "skolas in". Jag vill inte att mina eventuella barn ska leva här, jag vill ju inte ens leva här.

Jag förbannar min skola som aldrig tar slut och som hindrar mig att vara vart jag vill. Jag förbannar att jag träffade en kille som redan hade ett hus som jag blev tvungen att flytta in i. Jag förbannar mig själv för att jag känner såhär, för att jag inte bara kan gilla läget.
Jag antar att många människor skulle hugga av sig både armar och ben för att få bo i vårt hus. Och det är ju fantastiskt fint och jag älskar det, jag älskar att bo i det här huset. Det är bara det att jag inte vill bo i det här området. Jag vill bo ute vid havet och ensamheten och bara ha klippor och vatten kring mig. Jag önskar att vi bara kunde lyfta det här huset och ställa det ute på en ö så att jag slapp känna mig klaustrofobisk nu och då.

Och även om jag vet att det inte är för evigt, även om jag vet att även J vill flytta till havet så känns det så långt bort. Det känns som en evighet och jag vill bara ha allt nununu. Med en gång.

/ dame can't make up my mind