Jag är sjukt less på allt inklusive mig själv just nu. Jag vet inte vad som hände men innan lunch vände den något övermogna dagen till föruttnelse och surhet över det mesta i min omgivning.
På detta hade jag en gyminstruktion inbokad på kvällen och jag som hatar gym redan från början var ju inte ens pepp när jag var på gott humör. Hade iofs en bra instruktör som gjorde sitt bästa för att jobba bort min gym-fobi men herregud, det måste vara en av de menlösaste sysslorna någonsin förutom spinning.
Ja, ja - jag vet att jag valt detta själv och jag vill ju bli stark som fan så att jag inte skämmer ut mig på Gotland Runt och jag gillar ju att vara stark men finns det inte ett sätt som inte inbegriper obehagliga miljöer, maskiner och människor?
Försökte dock göra allt som instruktören sa och tränade lite med bra musik i öronen och det gick väl ok till slut.
Kom hem och satt och kedjerökte ensam i min ångest tills kombon dök upp och gjorde te och gav mig terapi. Tror att jag fått en känslomässig backlash av helgens händelser och även om jag inte riktigt tror på hormonpåverkan tryckte jag ju i mig en rejäl dos på söndagen. Och även om jag är glad, för det är jag, är jag fortfarande lite rädd - kanske för att det kan vara på riktigt, kanske för att han är så vuxen, kanske för att jag tror att alla är puckon som till slut kommer att visa sig vara cp hur bra de än är i början. Vem vet, kanske är jag mest rädd för att bli vuxen på riktigt själv även om jag försöker intala mig motsatsen.
Jag önskade mig en mogen, vuxen, välordnad och trevlig man som kunde bli far till min barn men jag vet inte, han dök upp så snabbt efter det att jag tänkt tanken att det nästan blev för läskigt och för mycket på en gång. Och han verkar tycka så mycket om mig redan och även om jag tycker om honom skrämmer det skiten ur mig. Ibland önskar jag att jag ville leva ensam på riktigt så att jag slapp detta.
/dame can't make up my mind
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar