att gå i samma klass som omogna 20-åringar

Jag och kära LM råkade i ett svagt ögonblick engagera oss och jag kan säga att om det är något man inte ska göra i vår klass eller på vår skola så är det just det. Och jag som inte ens brukar göra engagemang annat än för mitt ego och mina älskade vänner.

Vi kom på ett sätt att rösta fram klassnamn och på det följde uppenbarligen ett ansvar för den efterföljande festen/klassloggan/klassången och allt annat jävla studentikost som är tradition på vårt jävla landsortsuniversitet. Och vi sa inte nej för vi fattade inte vidden av det hela och jag tänkte att jag faktiskt är rätt bra på att delegera och säga ifrån men hade inte räknat med de otaliga cp:n i klassen som är direkt efterblivna (sorgligt nog majoriteten).

Sedan vi började med detta har ett helt jävla menageri av puckon kommit till oss vid olika tillfällen och klagat på små jävla detaljer som ingen av dem borde brytt sina små hjärnor med in the first place. Som tur är har vi kunnat ta upp de flesta sakerna för diskussion/omröstning och sett dem krossas av en överväldigande majoritet som tycker att vi faktiskt gör ett sjukt bra jobb alt. är livrädda för att behöva göra något själva och därför hejar på oss. Jag är även sjukt bra på att formulera mig mail-ledes och har lyckats skapa mig någon form av folklig aura som fått flertalet av mina riktiga vänner i klassen att höja på ögonbrynen.

Dock kände jag att min diplomati nått sina gränser när TP* med Ekorren och Spexluggen i spetsen kom med ett förslag på klassång som var helt olidligt. Dels hade de valt att använda melodin till bumbibjörnarna och dels hade de skrivit en vers av fyra som en hyllning till att vi hade så många killar i klassen (oh, de är hela 10%) utan att på något sätt highlighta de resterande 90% i klassen som råkar ha fitta. Jag, LM och PKK gjorde då en egen variant med sjukt bra text och melodin "Livet är en fest" (Nationalteatern) och skickade ut den med ett välformulerat men icke elakt mail där vi dissade det första förslaget i väldigt snälla feministiska formuleringar.

Det kan även vara så att jag i ett anförande till klassen råkade dissa deras idé (som tydligen också är någon jävla tradition) om att vi ska gå runt till alla andra klasser och sjunga denna låt och på så sätt presentera vårt namn. Uttryck som "Herregud" och "Ni kan glömma att jag tänker gå runt en hel dag och sjunga" kan ha retat upp dem ytterligare. Men är det verkligen skäl nog att bete sig som mellanstadie-mobbare?

Det har under början av veckan via klasskamrater kommit till min kännedom att det möjligen kan pågå en liten häxjakt på mig via facebook. Tydligen ska Spexluggen två timmar efter vårt mail om sång (som dock skickades från min mail) haft ny statusuppdatering i stil med "Jag hatar bitterhyndan" och därefter författat någon form av dikt om hur otrevlig/odemokratisk/whatever jag är. Det är inte uppenbart att det är jag och jag har inte själv läst detta eftersom jag icke är vänner med dem på FB men majoriteten av mina vänner som läst det är övertygade samt sjukt uppretade och ute efter hämnd.
Personligen bryr jag mig föga eftersom jag avskyr dem av hela mitt hjärta och skulle se det som en personlig förolämpning om de tyckte om mig men som älskade M uttryckte det "det är tur att det är riktat mot dig eftersom du är made of steel, jag skulle ju börjat gråta".
Och han har en viktig poäng som även kombon höll med om när vi pratade om saken. Det handlar inte om huruvida jag bryr mig eller inte, det handlar om ett vidrigt, fegt och omoget beteende där man hellre mobbar någon via internet än att gå till personen/erna och säga vad man tycker till dem ansikte mot ansikte. Jag och mina vänner funderar ut bra strategier men jag är mer och mer inne på att bara läsa vad som står via någon annans FB, bilda mig en uppfattning och sedan konfrontera dem. För vare sig det handlar om mig eller inte så kan jag göra en viktig poäng och kicka deras små jävla fjortis-asses.

Jag hatar väldigt många, skriver om dem här (men ingen vet om det så wtf) och pratar en hel del skit men det skulle aldrig falla mig in att göra en sådan sak utan att konfrontera människor med det jag har problem med hos dem. Men tydligen är vår klass och skola värre än jag trott.

Via "Snygg-Sebbe" (haha) hittade jag en f.d. klasskompis blogg där hon skriver en hel del om sitt första år på skolan och jag blir sjukt ledsen av den skit hon uppenbarligen fått ta och den frånvaron av vänner eller ens ok människor hon fått uppleva. Hade jag förstått vidden av detta innan hade jag kanske lagt lite mer krut på att peppa henne. För även om jag ibland upplevde henne som lite bitter (but hey, who isn't) och megalocyt-arg så var hon fortfarande ett tusen gånger bättre inslag i vår klass än alla jävla blonda häst- och hundtjejer som bara älskar djur och helt okritiskt sväljer skit för att de är så lyckliga att de kommit in. Och nu när hon inte går i vår klass längre saknar jag henne faktiskt även om vi aldrig var särskilt bra vänner och jag hoppas att min hårda attityd inte spillt på henne. För hon hade en viktig poäng med mycket.

/dame can't make up my mind


*Töntpatrullen