Efter att ha genomlidit fredagens föreläsning som snittade tre ord per minut (zzz), lånat en tio kilos patologibok på skolans bibliotek (eftersom jag vägrar lägga pengar på kurslitteratur) och mött upp J för gemesam hemresa började den efterlängtade helgen.
Jag har inte tidigare haft vett att uppskatta de två dagar av ledighet man bjuds på varje vecka, kanske för att jag alltid jobbat inom service där helger inte existerar i ordets rätta bemärkelse eller för att jag levt ett relativt oinrutat liv. Men ju äldre jag blir och ju mer inrutat mitt liv blir desto mer uppskattar jag ledighet.
När jag dessutom inser att mina ledord sedan i somras har varit lugn och ro känner jag mig som ett russin men jag orkar inte med en massa tjafs och härj. När jag väl får chansen vill jag bara ha lugn och ro, jag vill bara hänga vid havet eller segla. Om det gör mig till lill-russin så fair enough.
Jag har även insett att jag ju äldre jag blir har fått fler och fler eremit-drag. Jag vill inte bara ha lugn och ro, jag vill även bli lämnad ifred och helst slippa daglig interaktion - särskilt med människor jag inte känner väl. Jag är sjukt social å ena sidan men folkskyggheten smyger sig på. Jag får akta mig så att jag inte blir en galen katt-tant.
Helgen har i alla fall gått i mina ledords tecken. Bara god mat, gott vin, bada, sova, chilla, pyssla. Lite social samvaro och lite nytta samt panik när jag för en timme sen insåg att jag hade natten på mig att maila in en text till skolan som jag lovat att ansvara för. Jag kanske gick för hårt in på just lugn och ro.
Det enda dåliga med att uppskatta helgerna är att man nu bara vill ha en till.
/dame can't make up my mind.
söndag 25 januari 2009
fredag 23 januari 2009
det här med ideal
Christina skriver så välformulerat om ätstörningar att jag blir anvundsjuk in i märgen. Även om jag har lite gåva när det kommer till formuleringarna har jag sällan tid/ork/lust att jobba fram sådana fantastiska texter. Det blir lite blandat skit här, ibland något engagerat - ibland bara en dagens fast i check-it-form. Men det är intressant det där för när jag funderat över något ett par dagar brukar det ofta visa sig att just Donna skrivit något bra angående detta. Och nu är inget undantag.
Jag blir också så jävla trött på denna hets som genomsyrar fucking jävla allt man gör/läser/ser/tänker. Och det spelar nästan ingen roll vem man är eller hur man ser ut. Så många i min omgivning som är så grymma/vackra/coola och i mina ögon typ perfekta som sig själva håller ändå på och obsessar om vikt/utseende/prestationer. Och DET SPELAR INGEN ROLL vad man säger eller hur man pratar om det för det går inte in, människor fortsätter att nedvärdera sig själva och det gör mig så ledsen och arg.
Jag har själv en relativt sund inställning till min kropp. Den är där, den är sjukt praktiskt, bitivs jävligt snygg och bitvis helt ok men den är min att göra vad jag vill med. Och varför ska jag då vara elak mot den? Den är det mest fantastiska jag har och om den vill vara frisk och bära mig tills jag är minst hundra kommer jag att vara mig själv evigt tacksam. Men det kommer inte att vara gratis, jag måste ju hjälpa den lite på traven (ffs - jag har ju till och med slutat röka för att den ska må bättre, jag är så himla god). Och jag måste försöka inse att den inte kan modelleras hur mycket som helst, jag har ju ändå vissa genetiska förutsättningar som man inte kan bortse ifrån.
Däremot har även jag varit elak mot och försökt sabba för mig själv - under mina tonår var jag väldigt självdestruktiv och än idag syns spåren av det på armar och ben och när jag tänker tillbaka på det inser jag att det var sjukt men jag vet även varför. Jag var så ledsen inuti och tyckte så illa om mig själv att det inte spelade någon roll och lättnaden när jag hittade ett sätt att kanalisera min ångest på var oerhörd.
Jag vet inte hur jag slutade men det hängde mycket nära ihop med att jag började värdera mig själv högre och att jag hittade andra sätt att hantera min depressiva sida. Och jag tror att det lika gärna kunde ha varit en ätstörning/drogmissbruk/whatever som är destruktivt. Och på något sätt hade jag turen/skickligheten att ta mig ur den medan tid fanns, kanske för att det inte är lika socialt accepterat att ha skärsår på armarna som vuxen som det är att vara smal och "snygg". Någon som skär sig är ju lite utav ett freak medan någon som går ned i vikt blir glatt påhejad av andra tills de tippar över, men då är det ofta försent.
Jag har vänner som har obsessat så mycket om vikt och träning att jag bett dem sluta prata om det i mitt sällskap. För jag är relativt nöjd med mig själv men har fortfarande en helt annan kroppsform än dem. Och när någon som är smal och i mina ögon precis lagom vältränad håller på och hetsar på det sättet påverkar det mig negativt. Jag börjar rannsaka mig själv, hitta lite fel och framför allt - undra hur tjock de då tycker att jag är som väger minst tio kilo mer. Men det är ju tio kilo annorlunda kroppsbyggnad så det spelar ingen roll och jag vill fortsätta ha det så och tycka så. Och eftersom jag uppenbarligen inte kan ändra på dem tänker jag inte låta dem ändra på mig.
Samtidigt så funderar jag så sjukt mycket på det där. Hur får man människor i allmänhet och yngre tjejer i synnerhet att bli nöjda och friska och lagom? Hur får man någon annan att tycka om sig själv och se sitt eget värde? Hur får man (och bibehåller) en normal inställning till mat, träning och utseende när det är så mycket i vårt samhälle som försöker hetsa oss till motsatsen?
Personligen tror jag att jag har mycket gratis av min nyfikenhet och vetenskapliga inställning till allt. Jag är skeptisk, jag tror inte på mirakelkrämer och dieter för jag har läst biologi/kemi/medicin tillräckligt mycket för att veta att mirakel inte sker. Jag tror på att göra allt i lagom doser (även om jag ibland har svårt att leva som jag lär) och jag tror på att övaövaöva.
Öva i att äta lagom, öva i att tycka om dig själv, öva i att strunta i vad andra tycker, öva på allt som gör det lättare att leva i vårt konstiga samhälle. Och omge dig med bra människor som gör att du mår bra. Och då tycker jag ändå att Mia Törnblom (som även Chris refererar till) är en klämkäck häxa som ska dö.
/dame can't make up my mind
Jag blir också så jävla trött på denna hets som genomsyrar fucking jävla allt man gör/läser/ser/tänker. Och det spelar nästan ingen roll vem man är eller hur man ser ut. Så många i min omgivning som är så grymma/vackra/coola och i mina ögon typ perfekta som sig själva håller ändå på och obsessar om vikt/utseende/prestationer. Och DET SPELAR INGEN ROLL vad man säger eller hur man pratar om det för det går inte in, människor fortsätter att nedvärdera sig själva och det gör mig så ledsen och arg.
Jag har själv en relativt sund inställning till min kropp. Den är där, den är sjukt praktiskt, bitivs jävligt snygg och bitvis helt ok men den är min att göra vad jag vill med. Och varför ska jag då vara elak mot den? Den är det mest fantastiska jag har och om den vill vara frisk och bära mig tills jag är minst hundra kommer jag att vara mig själv evigt tacksam. Men det kommer inte att vara gratis, jag måste ju hjälpa den lite på traven (ffs - jag har ju till och med slutat röka för att den ska må bättre, jag är så himla god). Och jag måste försöka inse att den inte kan modelleras hur mycket som helst, jag har ju ändå vissa genetiska förutsättningar som man inte kan bortse ifrån.
Däremot har även jag varit elak mot och försökt sabba för mig själv - under mina tonår var jag väldigt självdestruktiv och än idag syns spåren av det på armar och ben och när jag tänker tillbaka på det inser jag att det var sjukt men jag vet även varför. Jag var så ledsen inuti och tyckte så illa om mig själv att det inte spelade någon roll och lättnaden när jag hittade ett sätt att kanalisera min ångest på var oerhörd.
Jag vet inte hur jag slutade men det hängde mycket nära ihop med att jag började värdera mig själv högre och att jag hittade andra sätt att hantera min depressiva sida. Och jag tror att det lika gärna kunde ha varit en ätstörning/drogmissbruk/whatever som är destruktivt. Och på något sätt hade jag turen/skickligheten att ta mig ur den medan tid fanns, kanske för att det inte är lika socialt accepterat att ha skärsår på armarna som vuxen som det är att vara smal och "snygg". Någon som skär sig är ju lite utav ett freak medan någon som går ned i vikt blir glatt påhejad av andra tills de tippar över, men då är det ofta försent.
Jag har vänner som har obsessat så mycket om vikt och träning att jag bett dem sluta prata om det i mitt sällskap. För jag är relativt nöjd med mig själv men har fortfarande en helt annan kroppsform än dem. Och när någon som är smal och i mina ögon precis lagom vältränad håller på och hetsar på det sättet påverkar det mig negativt. Jag börjar rannsaka mig själv, hitta lite fel och framför allt - undra hur tjock de då tycker att jag är som väger minst tio kilo mer. Men det är ju tio kilo annorlunda kroppsbyggnad så det spelar ingen roll och jag vill fortsätta ha det så och tycka så. Och eftersom jag uppenbarligen inte kan ändra på dem tänker jag inte låta dem ändra på mig.
Samtidigt så funderar jag så sjukt mycket på det där. Hur får man människor i allmänhet och yngre tjejer i synnerhet att bli nöjda och friska och lagom? Hur får man någon annan att tycka om sig själv och se sitt eget värde? Hur får man (och bibehåller) en normal inställning till mat, träning och utseende när det är så mycket i vårt samhälle som försöker hetsa oss till motsatsen?
Personligen tror jag att jag har mycket gratis av min nyfikenhet och vetenskapliga inställning till allt. Jag är skeptisk, jag tror inte på mirakelkrämer och dieter för jag har läst biologi/kemi/medicin tillräckligt mycket för att veta att mirakel inte sker. Jag tror på att göra allt i lagom doser (även om jag ibland har svårt att leva som jag lär) och jag tror på att övaövaöva.
Öva i att äta lagom, öva i att tycka om dig själv, öva i att strunta i vad andra tycker, öva på allt som gör det lättare att leva i vårt konstiga samhälle. Och omge dig med bra människor som gör att du mår bra. Och då tycker jag ändå att Mia Törnblom (som även Chris refererar till) är en klämkäck häxa som ska dö.
/dame can't make up my mind
torsdag 22 januari 2009
exakt fyra år kvar
Jag klarade tentan i allmän patologi vilket nu innebär att jag är klar med ett och ett halvt år av min utbildning. Bara fyra år kvar to go. Yey.
/dame can't make up my mind
/dame can't make up my mind
onsdag 21 januari 2009
oberoende
Jag arbetar, pluggar, promenerar och försöker bli vän med mitt liv som flickvän i förorten. Mina vänner och (föralldel även J's) brukar fråga om jag bor här nu och jag försöker alltid glida undan, ducka och mörka. För jag vill nog inte veta själv.
Merparten av mina saker är ändå kvar hemma i lägenheten med kombon (även om hon hotar med att stoppa allt i sopsäckar och gömma i källaren när renoveringen är klar och garderobsplatsen obefintlig) och jag är faktiskt där lite då och då för att hämta post och saker jag behöver. Men merparten av tiden tillbringas ju här hos J i hans hus i förorten där allt är välordnat och ungdomen är god-damn canadagoose-luder. Och jag vet inte om jag vill ta steget fullt ut och bli en del av allt det här även om jag tycker om att vara här eftersom J är här. Och jag vill inte ge upp min image som innerstads-hora riktigt än även om jag inser att det är en fåfäng idé att hålla fast vid.
Samtidigt; det ÄR fånigt att hålla fast vid oberoendet enligt dessa premisser men jag är också nöjd med att inte vara fast inventarie någonstans. Jag vill inte flytta in med J officiellt för jag vill på något sätt slippa ansvaret som det för med sig och jag vill inte bo i förorten även om jag inser att det nog kommer att bli så till slut. Jag är fånig men låt mig vara för ett tag, låt mig sakta vänja mig vid tanken. För när det väl kommer till kritan är det nog bara att gilla läget.
/dame can't make up my mind
Merparten av mina saker är ändå kvar hemma i lägenheten med kombon (även om hon hotar med att stoppa allt i sopsäckar och gömma i källaren när renoveringen är klar och garderobsplatsen obefintlig) och jag är faktiskt där lite då och då för att hämta post och saker jag behöver. Men merparten av tiden tillbringas ju här hos J i hans hus i förorten där allt är välordnat och ungdomen är god-damn canadagoose-luder. Och jag vet inte om jag vill ta steget fullt ut och bli en del av allt det här även om jag tycker om att vara här eftersom J är här. Och jag vill inte ge upp min image som innerstads-hora riktigt än även om jag inser att det är en fåfäng idé att hålla fast vid.
Samtidigt; det ÄR fånigt att hålla fast vid oberoendet enligt dessa premisser men jag är också nöjd med att inte vara fast inventarie någonstans. Jag vill inte flytta in med J officiellt för jag vill på något sätt slippa ansvaret som det för med sig och jag vill inte bo i förorten även om jag inser att det nog kommer att bli så till slut. Jag är fånig men låt mig vara för ett tag, låt mig sakta vänja mig vid tanken. För när det väl kommer till kritan är det nog bara att gilla läget.
/dame can't make up my mind
tisdag 20 januari 2009
uppdatering sedan sist
Så, vad hände efter att jag blivit förkyld i början på december?
Jag klarade pisslätt tenta i parasitologi, redovisade meningslös s.k. "poster" om Harpest - biovapnet i den svenska skogen (mohahaha) och lämnade sedan skolan och Uppsala med ett leende på läpparna för att ha välbehövligt jullov.
Handlade julklappar och skaffade mig svår kreditångest då pengarna inte riktigt räckte, flyttade ifrån Uppsala för gott och alltid genom att lämna tillbaka mitt studentrum till studentstaden igen samt hann med de allra nödvändigaste i form av julpynt/julbak innan julafton.
Därefter hade jag välbehövlig julledighet med J och familjen/släkten. Smolket i bägaren var rejäl förkylning som anlände innan nyår och inte gav med sig förrän häromveckan vilket innebar plugg och skrivning av två tentor under snörvel och host. Den ena tentan (som för övrigt var en omtenta) klarade jag med mina två poängs marginal och den andra väntar fortfarande på att bli outad.
I övrigt ägnades ledigheten åt att introducera J till släkt och en del vänner samt att själv bli introducerad för hans dito. Det gick alltigenom lysande och han bevisar om och om igen sin briljans eftersom merparten verkar trivas bra i hans (och mitt) sällskap. Med risk för att låta som Odenplan kan jag inte nog highlighta J's kvalitéer som person och med risk för att låta som en tönt - jag har under julen som gått blivit övertygad om att han är den man jag kommer att gifta mig och skaffa barn med. Det kan till och med vara så att vi bestämt ungefär när vi ska gifta oss.
I vilket fall tillbringar vi fortfarande nästan all ledig tid tillsammans till vår glädje och andras eventuella förtret men jag har inte haft så här roligt med en person sedan min bror föddes så det känns som om det kvittar.
Blev även faster för tredje gången strax innan nyår. Min storebror som nu är 58 år går i vår fars fotspår och skaffar nya barn med yngre och mer kompatibel fru. Bebisen har inte fått något namn ännu men verkar må bra och ser helt ok ut för att vara nyfödd samt att mamman U verkar vara ett utmärkt tillskott till släkten.
Min klasskompis CK ska även få barn i maj och likaså allra bästa S vilket gör att bebisarna haglar tätt i min omgivning. Jag misstänker att högre makter försöker få mig att vänja mig vid små saker och komma över min graviditets- samt förlossnings fobi. Kanske lika bra att börja nu eftersom jag faktiskt vill ha barn någon gång och då är så illa tvungen att bita i det sura äpplet.
Eftersom S ska slippa föda en oäkting var vi även på bröllop strax efter nyår och det var helt perfekt på alla sätt och vis och J bevisade sin förträfflighet även i stora, sociala sammanhang. Jag var ursnygg i guldklänning och höll trots elak förkylning ett improviserat tal som föll i mycket god jord hos bruden.
Men nu är det vardag igen och jag har börjat promenera till skolan igen, nu med sällskap av CK (som försöker minska boll-tendensen) samt att jag måste börja träna på allvar så att jag är stark nog inför Gotland Runt. Åt middag med GR-gänget hemma hos skepparen häromveckan och det verkar bli riktigt bra. Blev även sjukt peppad på att segla och det ska bli mycket intressant att se hur jag och J funkar ihop på en båt.
Jag försöker även styra upp skolan lite bättre, jobba lite mer och inte tillbringa all ledig tid med J men wtf - vi bor ju praktiskt taget ihop redan och älskar varandra över allt annat så det är inte läge att spela svårfångad.
/ dame can't make up my mind
Jag klarade pisslätt tenta i parasitologi, redovisade meningslös s.k. "poster" om Harpest - biovapnet i den svenska skogen (mohahaha) och lämnade sedan skolan och Uppsala med ett leende på läpparna för att ha välbehövligt jullov.
Handlade julklappar och skaffade mig svår kreditångest då pengarna inte riktigt räckte, flyttade ifrån Uppsala för gott och alltid genom att lämna tillbaka mitt studentrum till studentstaden igen samt hann med de allra nödvändigaste i form av julpynt/julbak innan julafton.
Därefter hade jag välbehövlig julledighet med J och familjen/släkten. Smolket i bägaren var rejäl förkylning som anlände innan nyår och inte gav med sig förrän häromveckan vilket innebar plugg och skrivning av två tentor under snörvel och host. Den ena tentan (som för övrigt var en omtenta) klarade jag med mina två poängs marginal och den andra väntar fortfarande på att bli outad.
I övrigt ägnades ledigheten åt att introducera J till släkt och en del vänner samt att själv bli introducerad för hans dito. Det gick alltigenom lysande och han bevisar om och om igen sin briljans eftersom merparten verkar trivas bra i hans (och mitt) sällskap. Med risk för att låta som Odenplan kan jag inte nog highlighta J's kvalitéer som person och med risk för att låta som en tönt - jag har under julen som gått blivit övertygad om att han är den man jag kommer att gifta mig och skaffa barn med. Det kan till och med vara så att vi bestämt ungefär när vi ska gifta oss.
I vilket fall tillbringar vi fortfarande nästan all ledig tid tillsammans till vår glädje och andras eventuella förtret men jag har inte haft så här roligt med en person sedan min bror föddes så det känns som om det kvittar.
Blev även faster för tredje gången strax innan nyår. Min storebror som nu är 58 år går i vår fars fotspår och skaffar nya barn med yngre och mer kompatibel fru. Bebisen har inte fått något namn ännu men verkar må bra och ser helt ok ut för att vara nyfödd samt att mamman U verkar vara ett utmärkt tillskott till släkten.
Min klasskompis CK ska även få barn i maj och likaså allra bästa S vilket gör att bebisarna haglar tätt i min omgivning. Jag misstänker att högre makter försöker få mig att vänja mig vid små saker och komma över min graviditets- samt förlossnings fobi. Kanske lika bra att börja nu eftersom jag faktiskt vill ha barn någon gång och då är så illa tvungen att bita i det sura äpplet.
Eftersom S ska slippa föda en oäkting var vi även på bröllop strax efter nyår och det var helt perfekt på alla sätt och vis och J bevisade sin förträfflighet även i stora, sociala sammanhang. Jag var ursnygg i guldklänning och höll trots elak förkylning ett improviserat tal som föll i mycket god jord hos bruden.
Men nu är det vardag igen och jag har börjat promenera till skolan igen, nu med sällskap av CK (som försöker minska boll-tendensen) samt att jag måste börja träna på allvar så att jag är stark nog inför Gotland Runt. Åt middag med GR-gänget hemma hos skepparen häromveckan och det verkar bli riktigt bra. Blev även sjukt peppad på att segla och det ska bli mycket intressant att se hur jag och J funkar ihop på en båt.
Jag försöker även styra upp skolan lite bättre, jobba lite mer och inte tillbringa all ledig tid med J men wtf - vi bor ju praktiskt taget ihop redan och älskar varandra över allt annat så det är inte läge att spela svårfångad.
/ dame can't make up my mind
måndag 19 januari 2009
torka
Det finns inte mycket att skylla på annat än ren lathet och felprioriteringar. Här har inte andats på över en månad och möjligen kan jag bolla över till de andra damerna som glada i hågen ignorerar sitt kall som medbloggerskor men då detta mer och mer börjar likna tid hos dame can't make up her mind's terapeut tänker jag självklart bära hundhuvudet ensam.
Jag kan inte ens lova bot och bättring men jag ska försöka, nu jobbar jag ju en hel del och vad kan passa bättre än att slösa på skattebetalarnas pengar genom att blogga på arbetstid?
Uppdatering kommer inom kort.
/ dame can't make up her mind
Jag kan inte ens lova bot och bättring men jag ska försöka, nu jobbar jag ju en hel del och vad kan passa bättre än att slösa på skattebetalarnas pengar genom att blogga på arbetstid?
Uppdatering kommer inom kort.
/ dame can't make up her mind
tisdag 9 december 2008
cold
Det halsonda var uppenbarligen en begynnande förkylning så nu sitter jag i förorten, tentapluggar och känner mig ynklig och försöker få snoret i min hjärna att ge vika för lite info om parasiter. Jag behöver ju i alla fall inte ha dåligt samvete för att jag inte är i skolan. Och jag har någon som tycker synd om mig, det är ju inte fy skam.
/dame can't make up my mind
/dame can't make up my mind
söndag 7 december 2008
tonårsfylla
J åker till Sveriges framstjärt och jag är hemma i staden för att fira fantastiska E's födesledag som startades upp med sushi och karaoke och en massa civila vänner.
Vad kan då passa bättre än att redan på O-baren hälla i sig random sprit som den lilla krogslynan A bjuder på, bli så full att man inte kommer in på Spyan och sedan vackla till East för att spy lite på deras toalett. Jag hade i alla fall självbevarelsedrift nog att därefter ta en taxi hem och krasha på min egen toalett där kombon hittade mig två timmar senare när hon kom hem från fulltid på krogen.
Herregud, har inte varit med om något liknande på typ tio år men jag antar att man lär sig av sina misstag. Idag har jag varit så bakis som jag aldrig någonsin varit och skulle dessutom ut och segla. Lyckligtvis slapp jag förklara varför jag spydde på båten eftersom det krävdes så mycket fokus på seglingen att jag inte hann må illa.
Jag är i vilket fall sjukt osugen på sprit och cigg för tillfället och plågas av rejält ont i halsen. Svårt dock att säga om jag blivit smittad av kombons streptokocker, om det är rökningen eller bara anorexiafluss efter att ha spytt halva natten.
/dame can't make up my mind
Vad kan då passa bättre än att redan på O-baren hälla i sig random sprit som den lilla krogslynan A bjuder på, bli så full att man inte kommer in på Spyan och sedan vackla till East för att spy lite på deras toalett. Jag hade i alla fall självbevarelsedrift nog att därefter ta en taxi hem och krasha på min egen toalett där kombon hittade mig två timmar senare när hon kom hem från fulltid på krogen.
Herregud, har inte varit med om något liknande på typ tio år men jag antar att man lär sig av sina misstag. Idag har jag varit så bakis som jag aldrig någonsin varit och skulle dessutom ut och segla. Lyckligtvis slapp jag förklara varför jag spydde på båten eftersom det krävdes så mycket fokus på seglingen att jag inte hann må illa.
Jag är i vilket fall sjukt osugen på sprit och cigg för tillfället och plågas av rejält ont i halsen. Svårt dock att säga om jag blivit smittad av kombons streptokocker, om det är rökningen eller bara anorexiafluss efter att ha spytt halva natten.
/dame can't make up my mind
fredag 5 december 2008
I hate school
Jag vet inte vad som är fel på mig för tillfället men jag är så sjukt trött på skolan och på mina klasskamrater. Jag orkar inte ens åka dit längre men lyckades i alla fall med att dyka upp för att kunna närvara vid grupparbetet som pågick torsdag eftermiddag.
Å andra sidan var ju belöningen att få komma hem till mitt civila alibi och äta middag och dricka glögg och kaffe. Han hjälpte även mig i min oro över att jag och J numera sitter ihop med att säga "vafan, om man inte är dödskär från början och om man tröttnar på att vara med varandra kan man ju lika gärna skita i det med en gång". Väl rutet som Alex Schulman skulle ha sagt.
Vi kan även konstatera att jag klarat tentan i bakteriologi samt är fri från både bakterier och virus i underliv och blod. Och är hemma och tvättar för första gången på över två veckor. Yey!
/dame can't make up my mind
Å andra sidan var ju belöningen att få komma hem till mitt civila alibi och äta middag och dricka glögg och kaffe. Han hjälpte även mig i min oro över att jag och J numera sitter ihop med att säga "vafan, om man inte är dödskär från början och om man tröttnar på att vara med varandra kan man ju lika gärna skita i det med en gång". Väl rutet som Alex Schulman skulle ha sagt.
Vi kan även konstatera att jag klarat tentan i bakteriologi samt är fri från både bakterier och virus i underliv och blod. Och är hemma och tvättar för första gången på över två veckor. Yey!
/dame can't make up my mind
måndag 1 december 2008
tema: sverige
Det är bara när man går på Sveriges mesta bondeskola som ett program som ska representera någon form av elit i landet kan klä ut sig till massajer som mot-tema på en fest där grund-temat är Sverige.
Och nu pratar vi inte några stycken som ville skoja lite och inte förstod bättre. Vi pratar om en klass på ca 75 människor där uppenbarligen ingen protesterat eller haft invändningar högt nog för att väcka frågan om lämpligheten i att måla sig med skokräm, dra på sig ett rött skynke och säga att man är sjukt osvensk för att man våldtar och snor kor.
Det är svårt att veta vad som är värst - att de inte förstod när exempelvis PKK ifrågasatte deras utstyrsel eller att merparten av de andra på festen uppenbarligen tyckte att det var "rätt kul" och "inte så farligt"?
Jag var som tur var inte på festen så jag slapp bli arg på plats och jag slapp se eländet men jag skäms för att förknippas med min skola och de trångsynta jävla bönder som går där.
/dame can't make up my mind
Och nu pratar vi inte några stycken som ville skoja lite och inte förstod bättre. Vi pratar om en klass på ca 75 människor där uppenbarligen ingen protesterat eller haft invändningar högt nog för att väcka frågan om lämpligheten i att måla sig med skokräm, dra på sig ett rött skynke och säga att man är sjukt osvensk för att man våldtar och snor kor.
Det är svårt att veta vad som är värst - att de inte förstod när exempelvis PKK ifrågasatte deras utstyrsel eller att merparten av de andra på festen uppenbarligen tyckte att det var "rätt kul" och "inte så farligt"?
Jag var som tur var inte på festen så jag slapp bli arg på plats och jag slapp se eländet men jag skäms för att förknippas med min skola och de trångsynta jävla bönder som går där.
/dame can't make up my mind
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
