oberoende

Jag arbetar, pluggar, promenerar och försöker bli vän med mitt liv som flickvän i förorten. Mina vänner och (föralldel även J's) brukar fråga om jag bor här nu och jag försöker alltid glida undan, ducka och mörka. För jag vill nog inte veta själv.

Merparten av mina saker är ändå kvar hemma i lägenheten med kombon (även om hon hotar med att stoppa allt i sopsäckar och gömma i källaren när renoveringen är klar och garderobsplatsen obefintlig) och jag är faktiskt där lite då och då för att hämta post och saker jag behöver. Men merparten av tiden tillbringas ju här hos J i hans hus i förorten där allt är välordnat och ungdomen är god-damn canadagoose-luder. Och jag vet inte om jag vill ta steget fullt ut och bli en del av allt det här även om jag tycker om att vara här eftersom J är här. Och jag vill inte ge upp min image som innerstads-hora riktigt än även om jag inser att det är en fåfäng idé att hålla fast vid.

Samtidigt; det ÄR fånigt att hålla fast vid oberoendet enligt dessa premisser men jag är också nöjd med att inte vara fast inventarie någonstans. Jag vill inte flytta in med J officiellt för jag vill på något sätt slippa ansvaret som det för med sig och jag vill inte bo i förorten även om jag inser att det nog kommer att bli så till slut. Jag är fånig men låt mig vara för ett tag, låt mig sakta vänja mig vid tanken. För när det väl kommer till kritan är det nog bara att gilla läget.

/dame can't make up my mind