fuck, jag har blivit en flickvän

Tog mig till skolan idag, kors i taket, mest för att inte engagera mig ett jota i urinorganens patologi men wtf, var sak har sin tid. Det gav mig även chansen att socialisera lite med PKK och MN på lunchen och ha sällskap med JS till stationen, hon är en ny grym förmåga i klassen som jag måste få till lite mer umgänge med.

Det ska villigt erkännas att alla former av umgänge fått stryka rejält på foten sedan jag träffade J. Till viss del bryr jag mig inte riktigt eftersom vi mest bara vill vara med varandra hela tiden och har så kul ihop men en del av mig skäms som en hund. Jag menar - JAG ÄR JU FÖR FAN INTE EN FLICKVÄN, jag ska inte dumpa andra för att vara med en kille, jag är ju jävligt independent och låter inte petitesser som kärlek styra min liv. Trodde jag.

Det visade sig att jag uppenbarligen har dessa tendenser men att det skickligt dolts av det faktum att jag haft ett fast förhållande i typ 8,5 år och inte minns hur det startade och att H var föga intresserad av hälften av de saker jag ville göra. Tacka fan för att det är lättare att vara independent när ens kille inte vill göra de saker man själv vill göra utan stannar hemma och spelar tv-spel istället. Då har man ju liksom inget val utan verkar per default vara så där härligt modernt oberoende.
Men förutom skammen, som vänner o även min bror försöker trösta bort med att "det ska vara så i början" (och vafan vet jag) så börjar jag även inse att jag måste försöka styra upp mera vänskapligt umgänge med alla igen. Innan de glömt att jag finns.

Och när man är ihop med någon som dessutom delar de flesta av ens intressen dyker ett annat aber upp. Jag får nu nästan dåligt samvete för alla de seglingsprojekt jag styrt upp på egen hand, innan jag träffade J. Eftersom det kommer att ta tid från mig och J's ev. segling och umgänge. Det handlar inte om att jag tänker ge upp det, hell no att jag inte skulle segla GR för någon killes skull, jag tycker nog att det till och med är lite coolt att det är jag som tar med honom dit och han kommer att titta på mig när jag seglar. Men ändå, det är en del saker som det känns som om att J skulle vilja att jag gjorde med honom istället för att göra det själv. Och det upptar mina funderingar för jag har aldrig suttit i den här sitsen förut.

Missförstå mig rätt, jag är absolutely thrilled över det faktum att jag träffat någon som både vill och kan dela större delen av mitt liv och mina intressen. Jag är grymt nöjd över att vara med någon som älskar att segla och som vill göra en massa saker med mig och vill följa med ut och gå på fester och yadayada med mig men det kräver ett nytt sätt att tänka från min sida. Jag är ovan vid detta och det skapar lite lyxproblem i mitt huvud innan jag vant mig. Och jag måste helt plötsligt ta ställning till hur jag ska bete mig och hur mycket jag ska låta mig själv bli en del av någon annan, något annat. Och det är inte bara kakbit även om det är en treat och något jag gärna tar ställning till hellre än att inte ha kvar J i mitt liv.

/dame can't make up my mind