det här med ideal

Christina skriver så välformulerat om ätstörningar att jag blir anvundsjuk in i märgen. Även om jag har lite gåva när det kommer till formuleringarna har jag sällan tid/ork/lust att jobba fram sådana fantastiska texter. Det blir lite blandat skit här, ibland något engagerat - ibland bara en dagens fast i check-it-form. Men det är intressant det där för när jag funderat över något ett par dagar brukar det ofta visa sig att just Donna skrivit något bra angående detta. Och nu är inget undantag.

Jag blir också så jävla trött på denna hets som genomsyrar fucking jävla allt man gör/läser/ser/tänker. Och det spelar nästan ingen roll vem man är eller hur man ser ut. Så många i min omgivning som är så grymma/vackra/coola och i mina ögon typ perfekta som sig själva håller ändå på och obsessar om vikt/utseende/prestationer. Och DET SPELAR INGEN ROLL vad man säger eller hur man pratar om det för det går inte in, människor fortsätter att nedvärdera sig själva och det gör mig så ledsen och arg.

Jag har själv en relativt sund inställning till min kropp. Den är där, den är sjukt praktiskt, bitivs jävligt snygg och bitvis helt ok men den är min att göra vad jag vill med. Och varför ska jag då vara elak mot den? Den är det mest fantastiska jag har och om den vill vara frisk och bära mig tills jag är minst hundra kommer jag att vara mig själv evigt tacksam. Men det kommer inte att vara gratis, jag måste ju hjälpa den lite på traven (ffs - jag har ju till och med slutat röka för att den ska må bättre, jag är så himla god). Och jag måste försöka inse att den inte kan modelleras hur mycket som helst, jag har ju ändå vissa genetiska förutsättningar som man inte kan bortse ifrån.

Däremot har även jag varit elak mot och försökt sabba för mig själv - under mina tonår var jag väldigt självdestruktiv och än idag syns spåren av det på armar och ben och när jag tänker tillbaka på det inser jag att det var sjukt men jag vet även varför. Jag var så ledsen inuti och tyckte så illa om mig själv att det inte spelade någon roll och lättnaden när jag hittade ett sätt att kanalisera min ångest på var oerhörd.
Jag vet inte hur jag slutade men det hängde mycket nära ihop med att jag började värdera mig själv högre och att jag hittade andra sätt att hantera min depressiva sida. Och jag tror att det lika gärna kunde ha varit en ätstörning/drogmissbruk/whatever som är destruktivt. Och på något sätt hade jag turen/skickligheten att ta mig ur den medan tid fanns, kanske för att det inte är lika socialt accepterat att ha skärsår på armarna som vuxen som det är att vara smal och "snygg". Någon som skär sig är ju lite utav ett freak medan någon som går ned i vikt blir glatt påhejad av andra tills de tippar över, men då är det ofta försent.

Jag har vänner som har obsessat så mycket om vikt och träning att jag bett dem sluta prata om det i mitt sällskap. För jag är relativt nöjd med mig själv men har fortfarande en helt annan kroppsform än dem. Och när någon som är smal och i mina ögon precis lagom vältränad håller på och hetsar på det sättet påverkar det mig negativt. Jag börjar rannsaka mig själv, hitta lite fel och framför allt - undra hur tjock de då tycker att jag är som väger minst tio kilo mer. Men det är ju tio kilo annorlunda kroppsbyggnad så det spelar ingen roll och jag vill fortsätta ha det så och tycka så. Och eftersom jag uppenbarligen inte kan ändra på dem tänker jag inte låta dem ändra på mig.

Samtidigt så funderar jag så sjukt mycket på det där. Hur får man människor i allmänhet och yngre tjejer i synnerhet att bli nöjda och friska och lagom? Hur får man någon annan att tycka om sig själv och se sitt eget värde? Hur får man (och bibehåller) en normal inställning till mat, träning och utseende när det är så mycket i vårt samhälle som försöker hetsa oss till motsatsen?

Personligen tror jag att jag har mycket gratis av min nyfikenhet och vetenskapliga inställning till allt. Jag är skeptisk, jag tror inte på mirakelkrämer och dieter för jag har läst biologi/kemi/medicin tillräckligt mycket för att veta att mirakel inte sker. Jag tror på att göra allt i lagom doser (även om jag ibland har svårt att leva som jag lär) och jag tror på att övaövaöva.
Öva i att äta lagom, öva i att tycka om dig själv, öva i att strunta i vad andra tycker, öva på allt som gör det lättare att leva i vårt konstiga samhälle. Och omge dig med bra människor som gör att du mår bra. Och då tycker jag ändå att Mia Törnblom (som även Chris refererar till) är en klämkäck häxa som ska dö.

/dame can't make up my mind