barn (igen)

Alltså, det här med barn.

Har skrivit lite om det förut och jag är ändå på något vis anhängare av att man får skaffa barn om man vill. Jag vill nog själv ha barn om en inte alltför avlägsen framtid (särskilt nu när jag har en eminent blivande fader i form av J). Men jag är även lite utav en fascist och tycker inte att de ska avlas alltför lättvindigt, det finns på tok för många barn som har det sådär i dagens samhälle.

Jag skulle aldrig drömma om att medvetet skaffa barn eller ens bli med barn (thank god för p-medel av olika slag) om jag inte hade en sjukt vettig person att dela ansvaret med samt en välordnat livssituation. Visst finns det maskrosbarn som har ett helvete men ändå överlever och blir bra och glada människor och visst finns det barn från till synes välordnade familjer som far illa eller mår skit men jag tror ändå att bra förutsättningar från början hjälper.

När jag träffade J och blev ihop med honom började jag tänka mera på allt detta, antagligen för att jag verkligen älskar honom och skulle kunna tänka mig att skaffa familj med honom. Och vips började småungarna och graviditeterna poppa upp. Först min brorsdotter mini-A (som förvisso var planerad innan J) och sedan CK's och S's mer eller mindre planerade graviditeter. Där tyckte jag att det var lite charmigt av ödet (eller whatever) att placera lite gravida och bebisar i min närhet för att jag (som har fobi för båda delarna trots att jag vill ha barn) skulle vänja mig och få en positiv syn på saken.

När sedan TT outade sin graviditet kändes det lite som ett skämt och wtf, nu ska en annan av mina bättre vänner (som jag i och för sig inte träffat på länge) tydligen också ha barn, dock oplanerat. Och en f.d. klasskompis från skolan vars blogg jag följer har också blivit på smällen med nån jävla alternativ-brat som varken vill veta av henne eller barnet. Håhåjaja, redan där blev jag trött.

Någonstans förstår jag nästan min gamla klasskompis bäst, hon är ändå typ 35, vill ha barn och har en utbildning/jobb. Om man bortser från att hon är paj i ryggen, verkar ha anlag för depression och verkar ha något tvivelaktig ekonomi eftersom hon är s.k. kulturarbetare. Men wtf, jag kan blunda för henne för hon är inte en av mina bästa vänner.
TT ska dock ha barn i juli, med sin man som nu är i sitt hemland för att skaffa svenskt uppehållstillstånd (god knows hur lång tid det kan ta) och de har ingenstans att bo än samt att hon enbart jobbar timme inom vården och för två veckor sedan insåg att det skulle ge henne i snitt 4 000 kr i föräldrapeng. Och vem vet om hennes man har sitt jobb på det torra när han kommer tillbaka.
Den andra vännen är förvisso ihop med en trevlig kille (om man bortser från problemen med alkoholen och den något varierande psykiska hälsan samt det faktum att de haft världens struligaste förhållande i typ hundra år) men bor hos honom, äger inget, jobbar timme inom vården (here we go again) och saknar gymnasieutbildning. De har haft vissa svårigheter att ta hand om och uppfostra sin hund tillsammans.

Och någonstans där får jag nog. Skaffa gärna barn, planerat eller oplanerat men kan man inte bara se till att ens liv är lite uppstyrt innan? Jag får panik av oordnade människor och när de dessutom ska ha barn undrar jag hur det ska gå? Självklart hoppas jag på det bästa, två av dem är ju goda vänner till mig men i vissa stunder gnager tvivlet och eftersom jag bryr mig alldeles för jävla mycket blir jag lite ledsen och uppgiven.

Men som sagt, jag hoppas att mina pessimistiska korpar är jävligt fel ute. Framför allt för deras blivande barns skull.

/ dame can't make up my mind