sommarfest, herregud

Är på "sommarfest" i en trädgård på Lidingö. Pastasallad, vitt vin, tusen ungar med leksaker som låter och mycket artig konversation. Inser att det här är mitt liv nu, att jag ibland går med J på tillställningar där människor har hus och barn och välordnade jobb. Självklart beror det på att han är några år äldre än jag och att många av hans vänner har familj men jag inser att även att det är jag. Jag är äldre än förut, mina vänner gifter sig och skaffar barn. Det här är en utveckling som är oundviklig.

Jag inser också att det faktiskt var trevligt till slut. Så fort vi lyckats ducka den dryga brat-killen som skulle prata hela jävla tiden om meningslösa prestationer och statusgrejer (som det ofta visade sig att han inte hade fog för). Och tyvärr var det trevligast att prata med värdinnan och hennes kompis vilket ofelbart ledde till att jag kände mig som en hemmafru eftersom J satt vid nästa bord och pratade med idel män. Varför känns det som en magisk, diskret uppdelning som bara sker, helt outtalat? Om jag nu hade trevligt i mitt sällskap, varför kliade det lite i magen av obehag?

Kanske för att jag inte vill hamna där själv och för att jag inte är helt säker på att det inte kan smyga sig på. Jag vill vara fri men ändå en del av någon annan. Jag vill ha barn utan att känna att de är bara mitt ansvar. Jag vägrar ge upp mig själv men är sjukt rädd att det kommer att hända på något sätt.

Min tröst i detta är att J är så bra. Han är inte särskilt intresserad av yttre status, han är en grym människa att samarbeta och vara med. Han tar ansvar och hjälper till och med lite kommunikation tror jag att vi kommer att ha ett fantastiskt liv tillsammans och förhoppningsvis få till ett par trevliga barn på köpet.

Jag är inte orolig egentligen men i vissa sammanhang är jag som rädd att bli smittad av andra, rädd för att få någon form av hemmafrubakterie som äter upp min hjärna. Man har ju hört vad som kan hända!

/ dame can't make up my mind