alltså tröttheten del II aka djuromsorgen my ass

Så, hemma igen efter en vecka med klassen i produktionsdjurssveriges högborg - Skara.

Vi bodde på ett grymt vandrarhem med soft personal samt världens snällaste busschaufför som glatt körde runt oss till systembolag och mataffärer. Föreläsningarna gavs på ett naturbruksgymnasium med idel kids som i sann grundskole-anda och med lantlig precision trakasserade främmande veterinärstudenter på genomgång och skolmatsalspersonal som ivrigt prackade på en efterätter och påtår (mao långt ifrån vår egen skolresturangs snåla mattantsattacker).

I övrigt gjorde vi varje dag ett studiebesök på olika produktionsdjurs- besättningar förutom en dag som var vikt åt besök på ett av Sveriges största slakterier, Scan i Skara. En relativt rättvis redogörelse av detta besök som jag inte ser någon större anledning att skriva om med egna ord kan ni läsa hos Renate. Dock viker jag lite från hennes linje när det kommer till att fortsätta köttkonsumtionen men enbart inrikta mig på svenskt kött. Jag kommer aldrig mera att köpa kött som kommer från konventionella slakterier.

Å ena sidan kan man argumentera mot mig här. Jag visste hur det såg ut (mer eller mindre i alla fall). Jag har sett filmer om djurproduktion och blabla. Jag har ändå valt att börja äta kött igen (efter att i ca tio år varit vegetarian) även om min köttkonsumtion antagligen varit betydligt lägre än medel-svensson. Jag har nästan alltid köpt ekologiskt kött och aldrig, aldrig utländskt. Efter att ha läst miljövetenskap har dock min konsumtion av fisk minskat radikalt på grund av utfiskning, odlad fisks negativa konsekvenser på miljön etc och kyckling har jag aldrig känt att det är ok att äta även om jag älskar smaken och ibland faller för frestelsen. Men ändå, jag har lite blundat och lite lurat mig själv eftersom jag ätit så mycket ekologiskt. Men när scan-damen glatt berättar att alla djur åker dit, även de som klassas som ekologiska blev i alla fall jag slightly depressed. Om de får ha det bättre i livet än många andra, varför ska de då inte få ett värdigt slut? Hon berättar även att KRAV:s regler inte tillåter att djuren övernattar på slakteriet samt att de inte får gå på spaltgolv men det spelar ingen roll för Scans eko-kött är inte KRAV-märkt, det är certifierat enligt en annan eko-märkning. Och den nya märkningen EU-ekologiskt har inga restriktioner alls jämfört med den konventionella hanteringen på slakteriet.

På Scan valde jag dock (tack gode gud för det) att gå med en grupp som guidades av min nya idol (Bo Algers) som uppenbarligen skulle vara bra på att ta hand om oss som inte riktigt var säkra på hur hemskt vi skulle tycka att det var. And I can tell he was - han var grym på alla sätt och vis och förklarade allt, pekade på brister i djuromsorgen och gav oss ett sjukt bra stöd. För även om jag hade en föreställning om hur det skulle vara, var det ändå tio gånger värre. Och kanske värre på ett annat sätt än för de som är vegetarianer - jag var ju tvungen att inse att jag faktiskt peppat denna verksamhet genom att då och då köpa deras produkter. Och det var jobbigt. Bo gav även tips om riktigt bra, små slakterier och tyckte själv att de var de enda att föredra om man skulle få en ok djuromsorg.

För även om det säkert var tio gånger värre när scan-damen började jobba med djuromsorgen 2001 så kan jag inte tycka att det är ok att behandla djur som man gör på ett vanligt slakteri. Om man måste äta vanligt kött så fair enough, alla gör sina val och välj då för i helvete enbart svenskt kött. Men ännu hellre, skit i att köpa det eller köp från riktigt små, bra slakterier som t. ex. Ängavallen (Bo's tips). Läs på deras sida vad de skriver om ångestfri slakt, i alla fall jag kan tänka mig att äta kött från deras gård.

I övrigt har hela veckan gett skarpa insikter i bönders tankesätt (inte alltid att föredra), hur produktionsdjur har det på riktigt (ingen picknick i det gröna), att det i alla fall finns en poäng i att välja ekologiska mjölkprodukter samt att det finns djurskötare som bryr sig om människor och djur på riktigt. Kårtorps gård var, om inte ett föredöme, så i alla fall ett tecken på att det går att röra sig mot djuromsorg på riktigt även i produktionsdjurens värld.

Inte att förglömma har det sovits på tok för lite, druckits alldeles för mycket vin samt rökts ca tusen cigaretter för mycket och pratats, pratats och åter pratats. Både i rent terapeutiskt syfte efter studiebesöken men även privatangelägenheter har dryftats och jag känner att jag till viss del börjar hitta tillbaka till flera av mina klasskompisar som jag saknat att prata med. Och - halleluja - jag har även insett fördelar med klass- kamrater som tidigare inte setts på med blida ögon (vilket dock kan vägas upp av hatet som fortfarande alt. nyförblommat riktas mot vissa andra).

Det är underbart med klasssammankomster men nu är det dags att sova i ungefär ett år. Tröttheten och den känslomässiga utmattningen är inte längre att leka med.

/ dame can't make up my mind