klagomuren

Åhh, jag hatar mitt tråkiga liv just nu. Har tenta på fredag, ligger efter med plugget och försöker uppbringa motivation att sätta igång men det haltar märkbart.

Försökte få morot genom att bestämma date med seglarkillen imorrn vilket till en början gick bra men för en timme sen messade han och skrev att han var tvungen att ställa in för han hade fått chansen att segla F18 (liten och sjukt cool katamaran). I don't blame him men varför känns det som om alla får göra något roligare än jag? Jag vill också segla istället för att trycka in olika tumörceller i huvudet.

Jag borde inte klaga, mitt liv är faktiskt bra över förväntan för tillfället. Jag får göra kul saker på fritiden, har någon att ligga med, någon jag ska datea, en massa fantastiska (nya och gamla) vänner, en så bra och billig nödlösning på boende jag kan hitta, jag går på en utbildning som leder till något jag vill jobba med och som kommer ge mig pengar och jag har hälsan (haha).
Och ändå är jag inte nöjd utan klagar på att jag inte får göra exakt vad jag vill när jag vill, att min klass suger, att skolan är tråkig, att alla andra får göra roliga saker och jag måste plugga på en åker i jävla 4,5 år till. Jag antar att det har med min sjukt otåliga personlighet att göra och min känsla av att aldrig, aldrig någonsin vara nöjd och luta mig tillbaka. Hur gör man liksom?

Kanske något att ta upp med terapeuten istället för att tråkblogga och gnälla så att folk kan irritera sig på välfärdsbrudar med för mycket missnöje och tid att ondgöra sig över livet? Framför allt borde jag nog plugga istället för att blogga men hur kul är det?

/dame can't make up my mind