jag är så jävla indie

Träffade en kompis i tunnelbanan igår som jag inte sett på evigheter och det var såklart amazing att träffa honom.
Till saken hör att vi alltid brukar reta varandra för att vi försöker undgå någon form av medelklasssjäl och intalar oss att vi är alternativa, kreativa och unika och inte alls bryr oss om att i slutändan få ett välordnat liv. Dock har det alltid varit lite lättare att reta honom eftersom han ändå har ett fast jobb som personal-konsult-whatever och sitter med en sambo i en bostadrätt i innerstan.

Ondgjorde mig då lite över oron för att datens vuxenhet och välordnade vanlighet och huruvida det skulle funka i längden varpå han tröstar mig med de bevingade orden: "du behöver nog inte oroa dig så mycket, jag tror att det där blir jättebra till slut för när det väl kommer till kritan är du lika alternativ som jag".

/dame can't make up my mind.